Förlossningsberättelse!

Min förlossningsberättelse!


Ja som ni kanske vet om så var det egentligen planerat att lilla Nelli skulle ha kommit med planerat kejsarsnitt den 18/10 men hon valde att titta ut en dag tidigare. Under hela den veckan så kände jag att det var något på G, väldigt mycket förvärkar och sen hade hon sjunkt ner såpass mycket och fixerat sig så jag knappt kunde röra mig ordentligt vissa dagar. Under lördagen så tog vi en liten promenad med Choffe, Ida och Sebastian och då trodde jag nästan att hon hängde halvt utanför, en skit otäck känsla för jag visste ju att hon låg på plats inne i livmodern. För varje steg jag tog så kändes det nästan som att jag behövde knipa igen, ursäkta mitt språk nu om ni tycker jag är lite äcklig. Ni som varit gravida förstår nog precis hur jag menar. På lördags kvällen så var jag och Jonas hemma hos mig mamma och pappa och blev bjudna på god middag och dessutom bjöds det på många skratt, jag skrattade så tårarna sprutade. I efterhand nu så tror jag nästan att det var det som gjorde att allt satte igång. Allt var precis som vanligt när vi gick och la oss och jag somnade direkt, så himla trött. Vaknade sedan vid 2 på natten och kände att det körde runt i magen, så sprang upp till toan och ja det kom från bägge hållen. Satt på toan och hängde över handfatet, skit hemskt. Jag trodde då självklart att jag fått maginfluensan eller ätit något dåligt under dagen, jag lider nämnligen av en väldigt känslig mage. Efter att ha suttit där i ungefär en halvtimme så hoppade jag in i duschen, kände mig så fruktansvärt ofräsch. När jag stod i duschen så kände jag att det började krampa i både mage, rygg och ljumskar, det gjorde fruktansvärt ont och släppte inte även fast jag rörde på mig. Tänkte väl inte så mycket mer på det då utan gick ur duschen och gick och la mig igen. Somnade aldrig om för att en liten stund senare så kom samma smärta igen, och höll i sig i ungefär 1 minut. Jag trodde att jag behövde gå på toa igen så gick upp och satte mig på dass, men det var förgäves. Gick och la mig igen och den där smärtan kom igen och då började väl tankarna att sprida sig att jaha det kanske är dags, eller? Ja jag var väldigt förvirrad, hade ingen aning om hur det skulle kännas. Jag väckte Jonas och frågade om han också hade ont i magen i och med att vi ätit samma mat hela dagen, jag insisterade att det fortfarande var fel på min mage och jag ätit något dåligt. Han mådde bra sa han och somnade om på en sekund. Rätt som det var så kom smärtan igen, och nu gjorde det ännu ondare. Jag tog fram mobilen och började klocka värkarna, och det gick fort fram ska jag säga, första värken var det 13 minuter emellan och sen 10, 8, 8, 7, 6, 7, 8 ja sådär höll det på i ungefär 3 timmar. Efter många stön, flås och tårar så väckte jag Jonas och sa att jag tror det är på G, då ändrade värkarna karaktär igen och gjorde ännu lite ondare, då var det bara 4,5 minuter emellan varje värk. Då ringde jag in till förlossningen och förklarade allt som det var och hon sa att packa era grejer och kom in direkt. Vi åkte in och den resan glömmer jag aldrig, jag var så rädd och nervös så jag skrattade igenom värkarna. Ja det kan låta sjukt men det är så jag reagerar när jag är nervös, jag skrattar och flamsar. När vi kom in till förlossingen så fick vi ett eget rum och så fick jag göra en ctg, det var rätt coolt att se hur det ökade när man fick en värk, de där små siffrorna bara rusade upp. Barnmorskan sa att ville skulle trycka på knappen är vi fick en bock på rutan och vi väntade och väntade, ingen bock kom. Rätt som det var så kom barnmorskan in i rummet igen och sa att vi ser att det satt igång och vi ska försöka stoppa upp det med en brikanyl spruta, hon bara drog ner mina byxor och satte den rätt i benet, AJ! Jag tittade på Jonas som jag var 4 år och behövde tröst av min mamma eller pappa, blev så snopen av att hon bara tryckte in sprutan. Sen kom det in en läkare som gjorde en undersökning "där nere" och av hans ansiktsuttryckt så förstod jag att det var dags, jag hade öppnat mig en hel del redan och han sa att ni kommer få barn idag. HJÄLP! Vi har ju tid till planerat snitt imorgon. Ja jag såg det sa läkaren och sa att han skulle ringa till operation och kolla hur det såg ut under dagen. Vi väntade en stund och sen kom han och en barnmorska in igen och sa att vi kan nog klämma in er under förmiddagen, och barnmorskan visade oss till ett rum och bad oss att byta om. Jonas sprang först ut och hämtade alla våra grejer. Jag bytte om till den där snygga skjortan och la mig i sängen, sen kom Jonas tillbaka och bytte om till sin snygga outfit, en riktigt snygging var han i operationskläder. Nicki fortsatte att flamsa och skratta, GUD VAD NERVÖS jag var då! Två barnmorskor kom in och började fixa och trixa. Jag fick svälja en brustablett, de satte dropp och satte även katern. Kände mig helt utlämnad men de var så himla söta och rara så jag kände mig ändå trygg mitt i allt kaos. Jonas tröstade mig och fanns vid min sida hela tiden, jag blev nykär på nytt. Vid kl 9 så öppnades dörren och en barnmorska ropade att operationssal 11 är ledigt nu och så stängde hon dörren och gick iväg. Jaha då är det dags och så rullades jag iväg. Rullade och rullade i en evighet, tillslut kom vi fram och då kände jag att jag bara ville resa mig upp och springa iväg och gömma mig i en garderob någonstans. Kommer inte ens ihåg hur mycket folk det var där inne men det var en hel del, barnmorskor, undersköterskor, narkosläkare, läkare osv. Ja fullt av folk. De lyfte upp mig på en annan brits och då kom narkosläkaren som skulle sätta spinalbedövningen. Jag fick krypa ihop i fosterställning och skjuta ut ryggen, när han satte i nålen så ryggade jag tillbaka och de fick trycka ut ryggen åt mig, jag blev så rädd och en vanlig reaktion är ju att man ryggar tillbaka. Det gjorde inte så jätte ont men var ju inte särskilt skönt heller om man säger så. När jag låg det på sidan så kände jag hur det började sticka och blev varmt i benen, och det steg fort. När de skulle vända tillbaka mig på rygg så kunde jag knappt inte ens hjälpa till, bedövningen tog så fort. Sen spände de fast mig och satte upp skynket så vi inte skulle behöva se när de skar i mig. Då kom läkaren och hälsade på mig och jag blev så glad när jag fick se ett ansikte som jag kände igen, det var Laila, hon som jag haft när jag gjort alla mina cellprover och det är även henne jag pratat med i slutet om det skulle bli kejsarsnitt eller ej. Nicki blev genast lite lungare och jag började typ gråta för jag kände att tack gode gud för att det blev Laila. Sen när de skulle kolla om bedövningen hade börjat verka så tog de en isbit och drog över magen, där bedövningen hade tagit så var isbiten varm och där den inte tagit så var den kall, en knäpp känsla. Där låg jag bedövad i halva kroppen och snart ska de skära i mig och plocka ut vår bebis. Då kände jag hur jag började bli yr och började kvälja mig, SPYPÅSE NUUU! Jonas fick hålla en spypåse vid min mun hela tiden, för det kändes som att när som helst så spyr jag. Efter en stund så hörde jag hur de sög upp något, det var nog fostervattnet, sen började de vrida och trycka på magen så jag nästan rullade runt på britsen. Jag kände allt de gjorde men ingenting gjorde ont, hur i hela friden kan det fungera så, jag kan bli lite knäpp när jag tänker på det. Sen hörde jag hur de sög något annat men fattade inte då att det var fostervatten som de sög ur Nellis lungor. Så efter några sekunder så hörde jag skrik, hon skrek som bara den. Jag kände hur tårarna började rinna längs med mina kinder, blev alldeles till mig. Min bebis är här och skriker, då måste hon väl må bra, jag vill se henne nu, snälla! De kom runt bakom skynket och visade upp henne för mig, jag fick pussa på henne, lukta på henne och herregud vilken känsla. MITT BARN! Kunde knappt andas för jag grät så mkt, samtidigt som jag tyvärr mådde illa fortfarande och behövde ha spypåsen nära. Jonas och Nelli gick sedan iväg in i ett rum brevid och då fick Jonas klippa navelsträngen en gång, även fast den redan var avklippt. Sen fick Nelli en c-vitamin spruta och de vred och drog i henne och kollade så allt var okej. Det kändes som en evighet för mig när jag blev lämnad kvar i operationsrummet, så jag fick lite panik, så tre personer stod och tröstade mig, en baddade med en våt trasa på min panna och de andra två strök och smekte mina kinder. Så otroligt söta och rara! Under tiden så sydde Laila ihop min mage, kände hur hon drog och grejade där nere. Efter cirka 5 minuter så kom Jonas och Nelli tillbaka, jag fick ha henne på mitt bröst och hon var så himla söt. Jonas, jag och Nelli nu var vi äntligen en liten familj, vi har fått vår lilla ängel och hon mår bra. Kan inte beskriva den känslan mer än att det är den bästa stunden i mitt liv. Det tog väl cirka 20 minuter sen var jag färdig sydd och vi rullades tillbaka till förlossningen, på vägen dit så tog Nelli bröstet direkt och började äta, en så mysig känsla. På förlossningen så sa de åt mig att försöka röra på tårna direkt och så fort jag känner att bedövningen börjar släppa så ska jag ringa för då skulle jag få någon annan smärtlindring. Vi fick in den goa frukosten och jag kunde tyvärr bara äta en macka för jag mådde som sagt lite illa fortfarande, det ville inte riktigt ge sig. Vi var väl kvar på förlossningen i cirka 1-2 timmar och sen skjutsade vi upp till BB. Där fick vi ett rum med 4 sängar, men de paren som låg där då var redan på väg hem. Så på eftermiddagen var vi helt själva och det var vi hela kvällen och första natten också. Så skönt att Jonas fick sova över, hade nog inte fixat det annars. Kunde ju inte ens resa mig upp själv knappt, gud vad ont jag hade. På eftermiddagen tog de bort katern och bad mig att dricka en massa så jag skulle få kissa ordentligt sen. Jag höll mig in i det sista men vid sju på kvällen så ringde jag på personalen, två stycken fick hjälpa mig upp och jag stapplade iväg till toaletten, var väl 4 meter och det tog cirka 5 minuter att ta mig dit. De fick även hjälpa mig på toan, torka mig fick jag tack och lov göra själv, haha :) På men en ny blöja och nya nätbyxor, jag kände mig så sexig! Stackars Jonas som fick se mig så i 2 hela dygn, hehe. Första natten gick jätte bra och Nelli var så snäll så, hon sov det mesta hos mig på mitt bröst, så smidigt när hon vaknade och ville äta, då slapp man gå upp och krångla, bara att slänga fram tutten. Hela dagen därpå så satt vi mest och tittade på henne, tog en massa kort och bara mös. Nelli fick bada för första gången och det älskde hon, lite synd att hon bajsade i vattnet för då fick vi ta upp henne. När kvällen kom så var Jonas tvungen att åka hem, han fick inte stanna längre. Då blev jag helt förstörd, grät så tårarna sprutade. Hela natten hade jag Nelli vid mitt bröst jag kunde ju knappt resa mig utan hjälp och tyvärr så satt signal knappen för långt borta så jag nådde den inte, dumma tröga Nicki att hon inte tänkte på det innan hon la sig ner i sängen. När det sedan blev morgon och Jonas kom tillbaka så kände jag en sån lättnad, så skönt att han var tillbaka. Han kunde hjälpa med att byta blöja och jag kunde gå till toaletten och duscha av mig och bli en helt ny människa. Det konstiga är att den dagen mådde jag faktiskt väldigt bra, tror jag vaknade till liv av duschen och nu var jag redo att åka hem, vill inte sova här en natt till. Så vid 11 på förmiddagen så åkte vi hem och jag var så lycklig!