Gravid vecka 34

Hej gott folk, hemskt vad tiden går fort. Som ni kanske förstår så har jag inte löst mitt datorproblem ännu, utan passar på att skriva när jag hälsar på hos mamma och pappa. Nu har både jag och Jonas i alla fall kommit överens om att vi ska köpa en ny dator och fixa bredband. Så om ni står ut ett litet tag till så kommer jag snart att vara tillbaka i samma form som innan. Nu har vi gått in i vecka 34 och magen växer som bara den, får dock höra överallt att jag är så himla liten men jag känner mig enorm. Naveln står rätt ut och jag känner mig som en stor fet flodhäst. Längtar efter att få träffa den lill* personen som jag burit runt på i 34 veckor, konstig känsla må jag säga, att längta som himla mycket efter någon som man aldrig någonsin träffat. Att kunna älska någon så mycket innan man träffat personen, den här känslan över att man gör allt för sitt barn kan jag verkligen förstå nu. Du är mammas och pappas allt Lillskrutten. Nu väger bebisen cirka 2,2 kg och är cirka 45 cm lång. Om förlossningen skulle starta nu så skulle de inte skjuta upp förlossningen, fostret anses vara såpass moget att klara av världen utanför livmodern. Hur blir det nu då med min förlossningen? Mina läkare velar fortfarande fram och tillbaka från vanlig vaginal förlossning till planerat kejsarsnitt, orsaken till detta är att jag föddes med en väldigt ovanligt missbildning i mitt högra öga som de kallar lymfangiom. Finns inte så mycket att berätta om det förutom att vid en väldigt kraftig ansträngning så kan det gå så illa att min syn i mitt högra öga kan ta skada. Det är pga detta som min förlossning inte är bestämd ännu. Det jobbiga är att jag upplever smärta i ögat mer och mer för varje dag som går så jag har tänkt att begära ett kejsarsnitt, vågar inte riskera min egna hälsa bara för att någon annan anser att det "kommer nog säkert gå bra", "vi tror inte att det ska vara något farligt", eller "föda barn är som att bajsa". Såhär roliga kommentarer får jag av mina ögonläkare. Tack gode gud för mina underbara barnmorskor här i Mullsjö, de menar på att även om en vaginal förlossning kanske är det bästa för barnet så är det ju viktigt att mamman till barnet mår bra också. Bara att avvakta och se, vilket jag gjort sedan vecka 15 ungefär, så varför inte avvakta lite till, hehe. Konstigt att det ska ta sån tid att bestämma något, om jag själv får säga mitt så tror jag att skon klämmer i kostnaden, det kostar såpass mycket mer att göra ett kejsarsnitt så de vill undvika det in i det sista. Det tråkiga är att jag känner mig som en försökskanin under tiden. Min sjukdom är så ovanlig att de måste söka hjälp internationellt, visst blir man lite mörkrädd? Jag är rädd hela tiden för det här, kommer jag fixa en vanlig förlossning? Nej jag tror faktiskt inte det, för även om det inte händer något allvarligt med mitt öga så vet jag med mig att den smärta jag har i mitt öga när jag får ont kommer göra så jag inte kommer koncentrera mig. Som sagt bara att avvakta ett tag till och se vad de säger, jag har ju tendens att alltid lyssna på mina läkare och sitta tyst som en mus, laddar upp mig innan och övar på vad jag ska säga men sen likt förbannat när jag sitter där på stolen mitt emot läkarna så säger jag ingenting. Haha, visst är jag knäpp? Nej nu ska jag åka och handla och fixa lite käk åt min underbara man som snart kommer hem ifrån jobbet. Ta hand om er så hörs vi av. Många många kramar ifrån "flodhästen" :)